Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

1. Inledning
2. Vad blek du ser ut!
3. Hur mådde du för två veckor sedan?
4. Hur mår du nu?
5. Hur kommer du att må om ett tag?
6. Kan du inte berätta om hur ont det verkligen gjorde?
7. Hur ont gjorde det när du skulle imponera på sjukgymnasten?

<<   >>

7. Hur ont gjorde det när du skulle imponera på sjukgymnasten?

Jodå, det går att jämföra med ultraljudet. Den här episoden blev för övrigt hela Infektionsavdelningens favorit.

En morgon vaknade jag kl 04.00 eller så. Efter en timme utan att kunna hitta en liggbar position (på rygg började bli tråkigt, och på sidan var inte aktuellt, så vi talar egentligen om några centimeter hit eller dit under kort tid innan det var dags för att byta igen) lyckades jag med stora smärtor komma över på magen då jag till mina stora förvåning inte alls hade ont (än).

Där låg jag och filosoferade och kom att tänka på vad den unga, söta, trevliga, men säkert innerst inne sadistiska, sjukgymnasten hade sagt:

Det är bra om du rör dig, till exempel lyfter benen, eller gör något för att hålla igång cirkulationen.

Det här var alltså 4-5 dagar in i sjukhusvistelsen, och att röra sig var inte aktuellt. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte flytta mig i sängen. Jag var vid hyggligt gott mod, men fysiskt gick inte mycket särskilt bra. Att lyfta benen när jag låg på rygg var inte att tala om, inte heller att hasa dem längs sängen.

Nåväl, tillbaka till magpositionen.

Kanske man skulle lyssna på sjukgymnasten och prova en bakåtbenspark eller två?

Märkligt nog gick det bra, så jag provade en med andra benet också. När det gick bra provade jag några till, och till slut hade jag gjort tio bensparkar med båda benen utan att det gjorde ont.

Där låg jag och var rätt imponerad av min bedrift.

10 till, kanske?

Sagt och gjort, och det fungerade alldeles utmärkt. Nya mål. När jag nått 50 tyckte jag det kändes lite blekt jämfört med vad 100 skulle kännas, och 100 bensparkar senare per ben kändes livet (fortfarande) ganska bra.

En kvart eller så senare började jag känna mig lite stel, och den där magpositionen var inte så bekväm längre. Dessutom kunde jag inte själv komma tillbaka på rygg. Jag kände mig lite som en sköldpadda på rygg, fast tvärtom. Signal till nattsköterskan, assistans med att rulla mig på rätt köl, och sedan avgrundssmärta, skrik och gråt, akut intravenös morfin, och sedan sov jag till 15.00 innan jag landade i verkligheten igen.

I något svagt ögonblick (jag måste ha varit påverkad av morfinet) råkade jag berätta om mina övningar där på morgonkvisten. Sedan fick jag gliringar (tänk er ett överseende leende, och sedan någon syrlig kommentar) från varenda sköterska närmaste veckan för att jag hade försökt imponera på sjukgymnasten. Jag lovar, det var inte orsaken till mitt egenkomponerade gympass, men det var det ingen som trodde på.

Inte ens sjukgymnasten...

Hon antydde att jag hade övertolkat hennes uppmuntran att röra mig, men samtidigt såg hon lite skyldig ut.

Jag vill anföra hennes skyldiga uppsyn till mitt försvar, och räknar med att alla mina goda vänner och släktingar backar upp mig på den här punkten, enbart baserat på allmän uppfattning om min karaktär.

Eller hur?