Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

1. Inledning
2. Vad blek du ser ut!
3. Hur mådde du för två veckor sedan?
4. Hur mår du nu?
5. Hur kommer du att må om ett tag?
6. Kan du inte berätta om hur ont det verkligen gjorde?
7. Hur ont gjorde det när du skulle imponera på sjukgymnasten?

<<   >>

5. Hur kommer du att må om ett tag?

Bra, utgår jag ifrån.

Jag talade med en mycket god väns mamma i går. Hon är läkare, och hon ställde den relevanta frågan "Har din läkare sagt om du kommer att få tillbaka all rörlighet i benet?".

Där fick jag något att tänka på. Jag har hela tiden tänkt att jag är stålmannen och att allt kommer att ordna sig. Att jag inte skulle bli 100% frisk har aldrig funnits som alternativ. (Nu gör det det...)

Jag åt lunch härom dagen med en annan bekant som är i 50-årsåldern. Han slutade att spela badminton och squash för en handfull år sedan för att han inte ville bli skadad för livet. Han var väldigt stolt över att ha fattat ett sådant begåvat beslut själv och inte blivit tvingad till det på grund av någon oundviklig skada.

Då diskuterade vi mitt volleybollspelande. Visserligen är det "bara" i korpen, men då mitt lag år efter på placerar oss på medaljplats i högsta serien så kan jag berätta att det är ganska mycket blod, svett och tårar inblandat. Med mina 47 år är jag lustigt nog yngst i laget, och majoriteten är över 50, men det påverkar verkligen inte tävlingsinstinkten hos någon. Det är något speciellt med lagsporter som jag verkligen inte vill tappa, men det gäller väl att vara realistisk.

Alla i laget har mer eller mindre krämpor, och det är mer regel än undantag bland mina medspelare att knapra eller applicera voltaren innan träningar och matcher. Vi har en fransman i laget. Han är den lokala langaren. Han köper med sig voltaren från Frankrike som uppenbarligen är klart bättre än det receptfria man kan få tag på på apoteket. Själv har jag inte behövt göra det (än).

Det kanske är läge att fatta det begåvade beslutet sluta med volleyboll. Ingen blir yngre med åren, och de senaste åren har faktiskt bestått av onda knän, ond axel, onda höfter, och så vidare. Trist, men med "uppmuntring" från den nuvarande sjukdomen ska jag fundera både en och två gånger över framtiden.

Det beslutet får vänta ett tag. Nu ser jag fram emot sjukgymnastik och ljudböcker. Min plan är att köpa trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" och njuta mig genom sjukgymnastiken med Jonas Gardells epos i öronen. Om ni såg TV-versionen som gick för något år sedan så håller ni förhoppningsvis med om hur bra den var, så jag har stora förhoppningar på böckerna, eftersom TV-versionen naturligtvis bara täckte en bråkdel av böckerna.

Apropå handskar så hade jag en nattsköterska som inte bar handskar (vilket samtliga andra gjorde; konstigt, bara för att reglerna säger det). Hon berättade att hon hade jobbat på blodcentral i 23 år, och det gick ju bra utan handskar. När hon tog mitt blodprov så gick det alldeles utmärkt, och det hävdade hon hängde på att hon inte hade rätta känslan med handskar. Naturligtvis var det mot reglerna, men för egen del passade det som handen i handsken (sorry...).

Alla övriga på avdelningen bar handskar och var mer eller mindre bedrövliga på att ta blodprov. Kanske hade att göra med ålder då de flesta var nybakade sjuksköterskor så där i semestertider. Uppenbarligen var jag heller inte helt enkelt att sticka, men det måste ju finnas gränser.

Till exempel behövde de ta blod för odlingar redan på akuten. När tre sköterskor hade misslyckades kallade de in en sköterska från narkosen som uppenbarligen hade gott rykte. Hon lyckades på sitt andra försök.

En annan gång lyckades de sticka hål på venen men inte få med sig blodet. Blodet rann under skinnet till största delen av utsidan på handen vilket ledde till ett två veckor långt blåmärke.

Några gånger gick det så långt att de stack mig i foten. Det var faktiskt det bästa för mig, men med dårars envishet ville de inte lyssna på min fotrekommendation utan de fortsatte att hacka i armarna eller på utsidan av händerna.

Jag kan intyga att jag var både blå och prickig när jag lämnade sjukhuset.