Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

1. Inledning
2. Vad blek du ser ut!
3. Hur mådde du för två veckor sedan?
4. Hur mår du nu?
5. Hur kommer du att må om ett tag?
6. Kan du inte berätta om hur ont det verkligen gjorde?
7. Hur ont gjorde det när du skulle imponera på sjukgymnasten?

<<   >>

3. Hur mådde du för två veckor sedan?

Just detta kapitel skrev jag för två veckor sedan och mailade till mitt ligalag. Tre veckor innan det åkte jag ambulans till sjukhus.

En blodförgiftning som satte sig som mikro-varbölder i oxfilén på vänster sida (enklast uttryckt), och som dessutom ledde till inflammation på ischiasnerven, det gjorde att värmeböljan för mig passerade helt obemärkt då jag låg på en väl ventilerad infektionsavdelning på Danderyds sjukhus.

För de av er som inte har upplevt ischiassmärtor; det kan inte rekommenderas.

För min del är det glasklart att det var positivt (till en början) eftersom det var den stora varningsklockan som gjorde att jag mycket tidigt i sjukdomskedjan fick åka ambulans till sjukhus. Med tanke på att folk dör av blodförgiftning är jag i stora drag rätt nöjd, förutom att hela akutavdelningen undrade varför jag hade ont, samt experimenterade med om jag fick mer ont ifall man vred vänster fot 5 grader hit, eller höger fot 15 grader dit. Det tyckte de var kul.

Jag tröttnade rätt fort på undersökningarna, och när till slut de unga akutläkarna också tröttnat skickades jag i brist på bättre upp till Infektionsavdelningen. Där var det en rådig ung sjuksköterska som ringde till läkarna och undrade varför jag inte var satt på antibiotika. Svaret var att de inte visste vilken sort de skulle använda eftersom de inte visste vilken infektion det var.

Då pushade sjuksköterskan ytterligare (med viss hjälp från Laila) och hänvisade till att jag trots allt alternerade mellan frossa och svettningar och att jag, visade det sig, peakade på över 40 grader fem gånger första dygnet, och sedan togs ned till 37 innan det startade om igen.

Ja, ja, sa de teoretiska läkarna, och jag fick slumpmässig antibiotika i väntan på bättre tider. Röta nummer 2. Antibiotika tidigare än sent var nog också bra för hemmalaget.

Orsaken till blodförgiftningen är inte helt utredd, men vi har ett par goda kandidater. Till att börja med tar vi en dos öppna sår på mina fötter (då, inte hela tiden, och nu använder Laila det som ursäkt för att alltför ofta för min smak gnida in mina fötter i läbbigt kladdiga krämer).

Sedan, alternativ 1 (tre dagars inkubationstid), så åker vi till en lada och bär utemöbler som har stått där i 50 år och häller ned lite smuts, damm och musbajs i skorna och skakar sedan bara ut det ur skorna utan att göra rent något.

Alternativ 2 (kräver tio dagars inkubationstid), består i att vi rev loss den gamla plastmattan på köksgolvet i vårt nyinköpta torp. Sedan, för att inte få färg på skorna, så gick jag barfota och målade köket några gånger. För säkerhets skull målade jag spiskåpan där det verkar bo fladdermöss vilket kanske inte är så hygieniskt.

Take a pick. Jag vet inte vilken av versionerna som är läckrast, men det är i alla fall två heta kandidater till att jag fick uppleva sjukhusmat first hand under ett par veckor. Som kuriosa kan jag säga att den inte bara smakade bra, utan den smakade alldeles strålande, och jag tror ärligt talat inte att stafylokockerna satte sig på smaksinnet (och inte på den mentala förmåga heller).

För närvarande krävs en dosett för att hålla reda på alla tabletter jag mumsar på. Stora mängder antibiotika som försöker jobba sig genom muskeln och de inkapslade abscesserna, stora mängder receptbelagd dunderalvedon mot smärta och feber, och lite bufren (mest använt mot menssmärtor) för den händelse att alvedonet inte biter.

Trots detta har jag, nu tre och en halv veckor efter inläggning, fortfarande mellan 37 och 38 graders feber dygnet runt!

Prognosen för mitt tillfrisknande är minst sex veckor (inklusive de inledande två veckorna på sjukhus). Vi får se vad det landar.