Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

1. Inledning
2. Vad blek du ser ut!
3. Hur mådde du för två veckor sedan?
4. Hur mår du nu?
5. Hur kommer du att må om ett tag?
6. Kan du inte berätta om hur ont det verkligen gjorde?
7. Hur ont gjorde det när du skulle imponera på sjukgymnasten?

<<   >>

4. Hur mår du nu?

Fem veckor efter inläggning mår jag finfint. Tackar som frågar.

Som egenföretagare är jag inte sjukskriven, men så fort något dyker upp som jag inte vill göra kan jag alltid hänvisa till sjukdomen och antibiotikan jag fortfarande äter. Då visar folk utan undantag mycket stor förståelse och säger något i stil med att det viktigaste är att jag blir frisk. Det blir nog svårt att spela det kortet alltför länge.

Jag ska äta antibiotika ytterligare en vecka. Därefter ingenting i två veckor. Sedan blir det nya blodprover och nytt återbesök och förhoppningsvis besked om att jag är helt frisk. Vi får se.

För en vecka sedan var jag på återbesök på sjukhuset. Först tog jag ett blodprov och sedan fick jag träffa en riktig läkare, närmare bestämt läkare nummer fyra i ordningen. Det blir väl så i semestertider.

Det finns ett kul värde som heter CRP. För oss vanliga människor är det rena grekiskan, men för de insatta är det ett protein som skapas i blodet vid inflammation/infektion i kroppen. Det är bra att ha 4 eller 7 eller så. Själv hade jag 240 när det var som värst. Nu är jag nere under 10 igen, så det verkar som behandlingen har fungerat.

Sedan sa läkaren "Nu ska vi tala om alkohol!" Låter normalt som en trevlig diskussion, men kanske inte just i det här fallet.

Uppenbarligen hade mängden paracetamol i all alvedon givit mig dåliga levervärden under hela sjukdomstiden (det var i alla fall den anledning alla framförde å mina vägnar för den händelse att jag skulle ha alkoholproblem jag för tillfället inte ville diskutera).

När jag sa att senaste månadens intag uppgick till exakt en öl samt 4 cm vin, som inte smakade särskilt gott, så tyckte läkaren med illa dold entusiasm att det var alldeles utmärkt att fortsätta på den linjen. Så praktiskt att jag egentligen är helt likgiltig till om jag dricker öl, vin eller vatten.

När jag berättade för läkaren att jag hela tiden hade mellan 37 och 38 i feber så var hon helt okänslig för hur sjuk en medelålders man kan vara.

Under 38 är inte feber!

var domen. Ingen medkänsla där, inte. Jag försökte utan framgång med olika angreppsvinklar. I skrivande stund är febern i vanlig ordning under eller kring 37, så lite friskare är jag väl än för några veckor sedan.

Den bästa (enda) framgången hade jag när jag för läkaren beskrev min rehab/sjukgymnastik efter en idrottsskada för 15 år sedan. Den gången gjorde skadan att lårmuskeln i vänster ben (samma som nu) drog sig tillbaka. Det ledde till att knät inte fick tillräckligt med stöd, och det gjorde ont. Den gången fungerade sjukgymnastik, och jag antydde att det kanske kunde vara en bra idé även den här gången.

I alla fall verkade läkaren tro på att jag var idrottsman och gav mig en remiss till sjukgymnastik som kommer att bli mitt stora nöje under hösten. Tur att jag är bra på monotona saker. Upprepade bensparkar med 5 kg belastning är ju inget att hänga i julgranen, men gör man det tillräckligt många gånger blir man frisk. Jag kommer ihåg från förra gången den enorma glädjen då jag efter någon månad kunde gå upp till 7,5 kg i belastning och bibehålla frekvensen. Det är skönt att veta att man kan tävla i vad som helst!