Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

1. Inledning
2. Vad blek du ser ut!
3. Hur mådde du för två veckor sedan?
4. Hur mår du nu?
5. Hur kommer du att må om ett tag?
6. Kan du inte berätta om hur ont det verkligen gjorde?
7. Hur ont gjorde det när du skulle imponera på sjukgymnasten?

<<   >>

6. Kan du inte berätta om hur ont det verkligen gjorde?

Jodå, om ni är intresserade.

"Avgrundssmärtor" är det närmaste jag kan använda för hur ont det gjorde vid de värsta tillfällena. Med tanke på att sjukdomen inflammerade ischias så kan de som har varit med om sådant förstå, och ni andra får i alla fall låtsas att ge mig den sympati jag förtjänar.

Det gör faktiskt fortfarande ont, men inte värre än att jag kan stappla fram hygglig obehindrat med käpp. Nattetid vaknar jag dock upp av ett litet "aj" när jag behöver vända på mig i sängen. Jag försöker låta bli de smärtstillande helt och hållet, och det går i princip bra, så det är inte särskilt synd om mig.

Vid ett tillfälle, några dagar efter att jag hade kommit till sjukhuset, ville de ta ultraljud på hjärtat, eller närmare bestämt hjärtklaffarna som stafylokocker gärna attackerar. Det här var ganska tidigt i ont-stadiet. För att över huvud taget kunna ligga på rygg (för övrigt enda liggställningen som var möjlig) var jag tvungen att ha ett par kuddar i svanken och ett par under låret så att rumpan gick någorlunda fri från madrassen.

I alla fall, ultraljudet skulle tas inifrån, det vill säga jag skulle svälja en kvartsmiljonerskamera. För att det hela skulle fungera var jag tvungen att ligga på vänster sida.

Vill ni se en vuxen man gråta?

var min retoriska fråga när jag fick höra talas om den planen. Eftersom de svarade "Ja" var nästa steg att rulla över mig på vänster sida. De fick som de ville!

Det blev inget ultraljud. Däremot var alla i rummet dels döva från mina skrik, dels mycket älskvärda medan de försökte få mig att sluta hyperventilera. "Sprutande clowntårar" tror jag bäst beskriver mitt tillstånd vid det tillfället.

Jag fick en chans till tio dagar senare. Då gick det bättre. För att kunna svälja kameran (2 cm tjock böjbar slang) gav de mig lokalbedövning på så sätt att de sprayade hembränd bananlikör i svalget ("läkarsprit med banansmak" är väl den korrekta benämningen; akta dig, Bankmannen, de har inte någon bananfri variant). Det positiva var att hjärtklaffarna hade klarat sig. Det negativa var att hela proceduren var rätt rälig trots bananlikören.