Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

Känner du till 18:e hålet på Kings på Kungsängens golfklubb?

Par 5, med en lämplig lay up på en platå 90 meter från green. Därifrån sluttar det först ned till ett gatt mellan två sjöar och sedan upp till green som går längs med en av sjöarna och ovanför det sluttar det upp till klubbhuset.

I alla fall spelade jag med två vänner, låt oss kalla dem Humle och Dumle, för jag tror att de vill förbli anonyma. Det blåste 17 sekundmeter, vilket är viktigt för historien. De mycket branta sluttningarna från sjön till green, från green upp till ett träd, och från green till en annan plats ovanför green är också relevanta.

Efter våra respektive inspel till green parkerade vi våra vagnar.

Det finns ett bra träd ovanför green vid vilket man kan "förankra" bagen med hänsyn till både sluttning och vind så att den varken rullar fram eller tillbaka. Där ställde jag min vagn. På en mindre bra plats i närheten av trädet parkerade Humle sin vagn, och en bra bit bort, på en annan plats, även denna mindre bra, parkerade Dumle sin.

Föredömligt parkerad golfvagn

I alla fall, sedan skulle Humle och jag putta medan Dumle skulle droppa vid vattnet för sitt inspel. Nu kommer störningsmomentet i mina puttförberedelser:

Det är ju som bekant viktigt att vara fullt fokuserad när man puttar. Låt oss säga att det var extra svårt när jag var tvungen att ropa "Humle, din vagn kommer rullande!" samtidigt som trehjulingen tog vägen från den dåliga platsen i närheten av trädet, över green nedför slänten, och rullade ned i sjön precis som i Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren (framhjulet först i, sedan fast i leran, och sedan tippade hela vagnen över och ner i sjön).

Kommer du ihåg fantommålvakten Peter Shilton?

Medan vagnen tog vägen över green tog Humle några snabba steg för att sedan på bästa Shiltonmanér slänga sig med puttern utsträckt för att medelst den stoppa vagnen. Det gick inte. Det var nog lika bra. Hade det gått hade Humle säkert dragit axeln ur led för att sedan ändå se vagnen rulla i sjön. Oavsett vilket är jag imponerad av att Humle, sin ålder till trots, hade så snabb reaktionsförmåga och sådana fysiska färdigheter.

Sagt och gjort, de tre musketörerna tog sig ned till sjön och fick upp bag och vagn (mest Humles förtjänst, övriga visste inte riktigt hur de skulle hjälpa till utan att bli blöta). Tyvärr rök en mobiltelefon i hela processen, men Humle, som hade armen ned i leran under letandet, sa lite syrligt att han i alla fall hittade rätt många bollar.

All credit till Dumle. Han höll sig relativt neutral under hela händelsen. Det känns nästan som han hade en föraning om vad som komma skulle. Själv pendlade jag mellan nästan obefintlig medkänsla och skadeglädje av hittills okända proportioner.

I alla fall, när vi står nere vid vattenbrynet hör jag plötsligt Dumle utropa "Akta!". Vad är oddsen för att historien skulle få följande osannolika uppföljning?

Dumles vagn bestämde sig alltså för att lätta från den andra dåliga platsen, en bra bit ifrån Humles dåliga plats, ta en helt annan väg över green (utan kända ögonvittnen), rulla ned för den branta slänten, och, i stället för att som Humles bag hamna i sjön, träffa mig på foten och Dumle och/eller Humle på kroppen. Sannolikt träffade den också Humles bag. Min minnesbild av skeendet är lite oklar just här.

Det måste ha platsat i Guinness om två bagar hade rullat i vattnet på samma hål. Så här i efterhand känner jag mig lite snuten vid näsan.

Nåväl, Humle och jag baxade upp Humles bag och vagn till green. Det var brant. Det var tungt. Det påminner mig om ett matchspel för femton år sedan när Humle gick med som caddie och högljutt beklagade sig över hur tung min vagn var. Möjligen kan jag ha haft en lax i bagen, men jag hade i alla fall inte en halv sjö i den, och inte heller sjögräs kring hjulen som helt klart minskade körbarheten.

Nybadad golfvagn (pilar för sjögräs och ymnigt med vattendroppar; alltså initialt ett vattenfall som sedan avtog till att bli rikligt med vattendroppar)

Medan vi tog vår väg, tog Dumle en annan väg med sin torra bag.

Nu ska vi veva tillbaka historien tio minuter då Dumle och jag gick längs fairway. Jag klappade mig själv på ryggen och berömde val av huvudbonad (en yllemössa) medan jag undrade hur Dumle kunde spela i keps när det var storm. "Inga problem!" var svaret.

Det krävs ingen raketforskare för att gissa vilken riktning den historien tog. Naturligtvis flög Dumles amerikanska keps ned i sjön.

I alla fall, efter slutfört hål var det rätt underhållande att se Dumle stå på andra sidan av sjön och vänta in kepsen som med vindens och vågornas hjälp guppade över till Dumle. Det tog väl sisådär 10 minuter, men det var väl värt väntan (för samtliga utom Humle, som föredrog att ta sitt pick och pack, och med svansen av sjögräs mellan benen, åka hem).

Precis innan avfärd sa Humle att det var tur att Dumles bag nästan höll på att åka i sjön, och att kepsen verkligen gjorde det. Det borde rimligen förhindra publicering på Facebook. Det gjorde det inte. Oklart dock vem som läckte (inte jag), men att bagen gjorde det var glasklart.
 

PS. Jag treputtade för bogey. Det var svårt med koncentrationen vid det laget. DS