Veckholms-Åkerby 2
SE-745 99  Enköping
Sweden

Alster som infördes i jubileumsnumret av tidningen Pass på BK S:t Erik.

Detta är en historia av och om Tomas Brenning, framgångsrik brickbytare, mindre framgångsrik tävlingsledare, och måttligt lyckad handelsresande i den datoriserade bridgeberäkningsbranschen om inkomst används som måttstock.

Historien täcker också en del av teknikutvecklingen på Bridgeklubben S:t Erik från mitten av 80-talet och framåt.

Det började i en källare...

Björn Borg började utanför en garagedörr. Apple-grundaren Steve Jobs började inne i ett annat garage. Själv började jag i en gammal inrökt källare.

Min karriär som bridgefunktionär inleddes alltså som brickbytare på gamla, gamla S:t Erik, alltså i den inrökta källaren på S:t Eriksgatan 49. Året var 1983, jag var 16 år gammal, och jag följde i Martin Nygrens (16) och Peter Gregorssons (18) fotspår. Samtidigt skaffade jag mig en tävlingsledarlicens i en gammal källarlokal i Hägersten som då var kansli åt Stockholms Bridgeförbund, men någon vidare tävlingsledare blev jag aldrig.

Huvudtävlingsledare på S:t Erik vid den här tiden var Lennart Algard som kom att bli min mentor, både när det gällde jobbet som funktionär och min framtid som utvecklare av dataprogram för bridgeberäkning.

På den här tiden krävdes två brickbytare vid den populära söndagsbarometern. Lokalen rymde 36 bord, fler spelare än så dök ofta upp, och folk nekades i dörren (eller snarare precis nedanför spiraltrappan). Endast en brickbytare krävdes för den mindre fredagsbarometern, men då fanns det också en tävlingsledare på plats.

Efter en tid som brickbytare blev Martin, Peter och jag betrodda med eget totalansvar över fredagsbarometern som höll sig i trakten av 15 bord på den tiden. Överenskommelsen var att vi skulle se till att två av oss alltid var på plats, vi skulle sköta beräkning och brickbyten, ta upp startavgifter, redovisa och leverera pengarna till bankboxen, och vid behov döma vid bordet. På den tiden var lönen 175 kr varav en hundring avsattes till sparande och resten täckte bio och godis vid nattbion på Kungsgatan.

Skillnaden mellan söndagarna och fredagarna var att Lennart använde en ZX80 Sinclair med gummitangentbord och en skrivare som närmast kan liknas vid dagens kvittoskrivare på Coop. Som skärm användes en gammal avdankad TV. På ZX80 kördes ett beräkningsprogram tillverkat av Anders Klint och Lennart Algard som var skrivet i Basic och tog 20 minuter att läsa in från en kassettbandspelare. Sedan gick det till så här:

• De två brickbytarna samlade in resultatslipparna, som var en slipp per bricka per bord.
• Dessa togs omhand av en av tävlingsledarna som sorterade dem i fallande resultatordning och satte fast dem på ett stort papper med en lång remsa tejp.
• Därefter lämnades pappret och slipparna till Lennart som knappade in parnummer och resultat i ZX80 och skrev ut en scoretavla på kvittoskrivaren.
• Tävlingsledaren tog kvittot och förde över siffrorna till ett overheadpapper och visade upp resultaten på OH-projektor.
• Resultatlistan lästes upp manuellt, då den inte fick plats på projektorn.

Gammal god teknik när den är som bäst!

Fysiska förutsättningar för brickbyteri

Jag hade de bästa fysiska förutsättningar för brickbyteri i vår trio:

• Mina nästan två meter gjorde att jag på tå kunde ta mig fram mellan de trångt ställda stolarna med rumpan ovanför ryggstödet, inte genom att klämma mig fram mellan ryggstöden som de andra två tvingades göra. Detta sparade förstås tid.
• Sedan handlade det om att dela ut brickor i början av ronden så effektivt som möjligt. Det var en fördel att ta med så mycket som möjligt av de bladade brickhögarna (1-2, 1-2, osv) som möjligt, och med händer som en basketspelare fick jag med mig fler brickor än de andra.
• Jag hade bra bollkänsla. Det fanns ytterligare ett sätt att tjäna tid på som alternativ till att tränga sig in i hörnen av spellokalen. I stället kunde man med ett välriktat varpakast både effektivt dela ut brickan och skrämma livet ur spelarna när brickan landade med en duns.
• Ytterligare en fördel hade med OH-projektorn att göra. Det var ungefär 250 cm till taket och takbelysningen störde OH-bilden. Före den första resultatvisningen skulle två lysrör i armaturen vridas så att belysningen stängdes av. Detta var min arbetsuppgift, något jag kunde göra stående på marken medan kortrockarna (185 cm respektive 190 cm) var tvungna att kliva upp på en pall.

Det var inte alltid bättre förr…

Framtida ekonomisk vinning

Inspirerad av ZX80 bestämde jag mig för att min framtida ekonomiska vinning fanns i beräkningsprogram för bridge. Ibland har man otur när man tänker.

Denna livsavgörande snedspark vid 18 års ålder har jag sedan dess klamrat mig fast vid. Någon vidare ekonomisk vinning blev det aldrig. Å andra sidan hade livet kanske inte blivit så fantastiskt och varierande som det blev. Kanske hade jag inte heller hittat min älskade Laila, min livspartner sedan 14 år tillbaka, så med facit i hand kanske sparken ändå inte var så sned.

I veckan hade jag ett heltidsjobb och på kvällar och helger programmerade jag mitt första beräkningsprogram som döptes till TBScore och som köptes av S:t Erik och ytterligare elva klubbar. Då gissade jag att jag hade ägnat 1500 timmar åt det första bridgeprogrammet till vad det visade sig försumbar timlön.

Så sakteliga insåg jag att TBScore hade kommit till vägs ände. På Juldagen 1991 stängde jag in mig och kom ut ett par veckor senare. Jag var ju förstås inte klar, men hade i alla fall skissat på ramarna. Det krävdes ytterligare två år och totalt 2500 timmar för att publicera uppföljaren GG2 och dess 260 sidor långa manual. Under utvecklingstiden användes programmet av S:t Erik, Lennart Algard, Göran Sallstedt, och Hasse Olsson, vilka alla bidrog till bra funktionalitet. Trots 87 sålda licenser fram till millennieskiftet höll jag timlönen på mattan enligt tidigare tema.

Under den här tiden var Lennart Algard den främste inspiratören. Besöken på hans kontor på Elfa i Solna var många. Med mössa och installationdiskett i hand träffade jag Lennart för att stöta och blöta idéer, för att sedan gå tillbaka till kammaren för ytterligare en utvecklingscykel. Enda fördelen var att jag brukade leverera program som fungerade, så Lennart kunde i alla fall oftast använda programmet i de kommande tävlingarna på S:t Erik och privat.

Lennart jobbade vid den här tiden både på S:t Erik och som frilansande tävlingsledare och uträknare. Det gjorde att jag omgående fick återkoppling, och dessutom konstruktiv sådan. Jag hade inte kunnat ha en bättre mentor än Lennart, och att även kunna använda programmet på S:t Erik gav ju mängdträning åt GG2.

Ett klart inspirerande citat kommer från Max Ödlund som skrev så här i Bridgetidningen 10/88 efter en bridgetävling där det hemmagjorda och bristfälliga beräkningsprogrammet hade fallerat:

”Varför tror folk att vem som helst kan skriva dataprogram? Skulle det falla någon in att ersätta piloten på DC9:an? Eller att själv utföra en blindtarmsoperation? Programmering är ett hantverk, och för att skriva ett vettigt fungerande program krävs yrkesfolk.”

Dags för Windows (alternativt slut pga platsbrist)

Mot slutet av 90-talet var det dags för övergång till Windows och beräkningsprogrammet Ruter, men det är en helt annan historia.

Med dessa ord avrundar jag denna egocentrerade tillbakablick. När jag 1983 bytte mina första brickor var det inte lätt att veta hur framtiden skulle se ut.

Dags för Windows (ursprunglig fortsättning)

Framåt 1996 tyckte jag att det var dags att lämna DOS-världen. Nog var det väl dags att utveckla ytterligare en uppföljare? Idéerna började samlas på hög. Varför inte ett Windowsprogram denna gång? Jag hade suttit ned och funderat på hur framtiden skulle se ut, och beslutet blev Windows och C++, så ned i privata skolbänken för att läsa böcker, lära sig standarder och öva. Just detta visade sig vara ett rätt bra beslut.

Då jag inte hade lika mycket fritid som tidigare gick utvecklingen långsamt, men jag lovade i alla fall vitt och brett, liksom många programmerare både före och efter mig, om vad som komma skulle.

Även här användes S:t Erik som försökskanin. Till exempel behövdes en bra medlemshantering. Det kändes bättre att använda Svenska Bridgeförbundets officiella register än att utveckla något eget. Björn Gustafsson, som då var kanslichef på SBF, tillät mig att på egen bekostnad utveckla ett specialprogram på kansliet på Kungsgatan i Stockholm som kunde användas för skicka kompletta medlemsregister till S:t Erik.

Senare vidareutvecklades SBF-programmet till att administrera och ta in startavgifter i Allsvenskan. Med pengarna i åtanke döptes det till det uppenbara namnet Klöver. Därefter tillkom att skapa databasen som låg till grund för Medlem på nätet, ta hand om tävlingsrapporter från beräkningsprogrammet Ruter, hantera alla SM-finaler med delfinaler och kvalande par, uppdatera det nationella handikappsystemet, och mycket mer. Det anmärkningsvärda är att Klöver, 20 år senare, fortfarande är i drift på SBF-kansliet.

1998 kontaktade Micke Melander mig, denna gång som representant för SBF. Han ville att SBF skulle köpa landsrättigheterna till det kommande Windows-programmet för fri distribution till landets klubbar. Jag tackade trots tidigare nämnd brist på vettig timlön nej, och hänvisade till att jag tyckte att den fria marknaden skulle styra denna typ av verksamhet.

Ett år senare återkom Micke, inledde med att kalla mig för en åsna, förklarade att det inte fanns någon fri marknad som handelsresande i beräkningsprogram för bridge, och att jag skulle skärpa mig. Micke hade förstås rätt på alla punkter, ett avtal ingicks, och alla levde de lyckliga resten av sitt liv. Skulle vara det där med timlönen, då, som inte ens denna gång blev något att yvas över.

Detta avtal på våren 1999 gav i alla fall upphov till Ruter som kunde levereras till alla landets klubbar på hösten 2001. Naturligtvis använde S:t Erik programmet under resans lopp, och återigen fick jag nödvändig feedback från klubben för att kunna slutföra och leverera mitt sista beräkningsprogram. Eftersom Ruter fortfarande utvecklas och distribueras till klubbarna några gånger per år finns det fortfarande hopp att det verkligen är det sista beräkningsprogrammet jag utvecklar, men man vet ju aldrig.

Storan och Lillan

På sent 80-tal eller tidigt 90-tal utvecklade Lena Karlberg ett administrativt programpaket åt S:t Erik. Det tog hand om Ligan, medlemsregistret, biblioteket och lite smått och gott. Med tiden blev detta program gammalt, och dessutom började klubben snegla på Windows-världen.

I samband med att jag började experimentera med Ruter och medlemsregistret från förbundet insåg vi att det gick att kombinera de två. Det nya programmet skulle naturligtvis använda det officiella medlemsregistret och simsalabim slapp vi utveckla en separat modul för att hantera medlemmar.

Inspirerade av namngivningsvågen i slutet av 90-talet döptes detta program till Sterik98, men efter några år insåg vi hur töntigt det lät och döpte om det till Storan och lade en ikon på klubbens datorer med ruter 10. Vi hade planer på programmet Lillan, men det blev aldrig något bra av det, och som backup hade vi både klöver 8 och ruter 7 ifall ytterligare idéer skulle dyka upp.

Första hemsidan

Johan Nilsson, Micke Melander och undertecknad utgjorde en kort tid en IT-grupp på S:t Erik. Vid tiden kring 1998 skulle klubben naturligtvis ha en hemsida. Själv tyckte jag att svartvit skärm och fax dög lika bra som färgskärm och e-post, men efterhand mina bridgepartners fick sämre och sämre handstil för budträningen övergick även jag till e-post.

Klassiska företag som Icon Medialab och Spray kontaktades. Den offert klubben fick från Spray var en fantasioffert på 115 000 kr. Då skulle vi få tre-fyra sidor och en hemsideadress. Högst rimligt i 90-talets internetyra då ingen visste något om internetprogrammering, undertecknad inkluderad.

Spray var väldigt entusiastiska och uppblåsta och hade glasklara idéer om vad som var det viktigaste på hemsidan. Ett 15-spel. På hemsidan. Ja, ni läste rätt. De resonerade i termer att slumpmässiga internetanvändare skulle komma till hemsidan. Då var det viktigaste att se till att de inte lämnade sidan utan fann intressanta saker där. Naturligtvis var ett digitalt 15-spel lämpligt, för då skulle besökarna garanterat stanna kvar. Att vi inte publicerade annat än tråkiga textfiler med bridgeresultat för bridgespelare förstod de aldrig riktigt.

Vi hittade en annan leverantör av hemsidan, fick en fantastiskt dålig hemsida, levde med den alltför många år, och sökte därefter nya jaktmarker som inte kommer att täckas i denna artikel annat än att det blev mycket, mycket bättre.

I ett IT-kommittéprotokoll från 1998 står att vi hade problem med det befintliga modemet och skulle få ett nytt med hastigheten 56,6 kBit. Det går inte glasklart att uttyda, men formuleringarna indikerar att vi var väldigt imponerade av denna nya hastighet.

Första hemsidan (förslag till utbruten info-ruta)

Vid tiden kring 1998 skulle klubben naturligtvis ha en hemsida. Klassiska företag som Icon Medialab och Spray kontaktades. Den offert klubben fick från Spray var en fantasioffert på 115 000 kr. Då skulle vi få tre-fyra sidor och en hemsideadress. Högst rimligt i 90-talets internetyra då ingen visste något om internetprogrammering, undertecknad inkluderad.

Spray var väldigt entusiastiska och uppblåsta och hade glasklara idéer om vad som var det viktigaste på hemsidan. Ett 15-spel. På hemsidan. Ja, ni läste rätt. De resonerade i termer att slumpmässiga internetanvändare skulle komma till hemsidan. Då var det viktigaste att se till att de inte lämnade sidan utan fann intressanta saker där. Naturligtvis var ett digitalt 15-spel lämpligt, för då skulle besökarna garanterat stanna kvar. Att vi inte publicerade annat än tråkiga textfiler med bridgeresultat för bridgespelare förstod de aldrig riktigt.

Vi hittade en annan leverantör av hemsidan, fick en fantastiskt dålig hemsida, och levde med den alltför många år innan det blev bättre.

Avrundning

Med dessa ord avrundar jag denna egocentrerade tillbakablick. När jag 1983 bytte mina första brickor var det inte lätt att veta hur framtiden skulle se ut.

Jag hittar sällan på något själv, men jag är bra på att genomföra sådant andra hittar på. Det som har varit genomgående är att visionärerna på klubben har kommit på något fiffigt, ringt mig för att diskutera saken, och sedan har jag fått ytterligare ett projekt att driva. Det har varit allt från beräkningsprogram, ligahantering, resultatsidor och anmälningar på internet, smartcard för betalning vid bordet, TV-apparater för ligaschema, och annat fiffigt.

Tack för att jag fick vara en del av detta. Det har varit både kul och utvecklande att i över 30 år vara med och leverera och utveckla klubbens teknik.