HUR BÖR ETT LANDSLAG TAS
UT?
När man väljer vilken metod man tycker är mest lämplig att använda för att ta ut ett landslag måste man börja med att fråga sig:
Vad är syftet med uttagningen?
Inte förrän detta syfte är klart definierat bör vi gå vidare till frågan:
Vilken uttagningsmetod bör vi använda för
att uppnå detta syfte?
Man kunde tycka att det vore självklart att ta hänsyn till båda dessa frågor, och i den ordningen, men jag är långt ifrån övertygad att så alltid sker.
Men även en annan fråga är av grundläggande karaktär.
Får alla vara med?
Det är bäst att genast slå fast att vissa par överhuvudtaget inte kan komma ifråga för en uttagning. Det har att göra med deras uppförande och vanor. Bortsett från det olämpliga i sig i att ha missbrukare i ett lag så kommer spelare som använder knark eller missbrukar alkohol att bli diskvalificerade vid tävlingen om de ger efter för sina behov i samband med denna. Numer lyder ju den internationella bridgens mästerskap under IOK:s dopingregler. Om en person missbrukar kan man dessutom inte lita på ett eventuellt löfte att han eller hon skulle avstå från sitt missbruk under ett mästerskap. Missbrukare är notoriskt opålitliga. Ett annat skäl att på förhand diskvalificera en spelare är att denne inte kan uppföra sig. Vi har vissa baskrav på uppförande som alla måste uppfylla.
Vi börjar alltså med den första fråga vi ställde i vårt förra kapitel: Vad är syftet med uttagningen.
Syfte 1: att välja det lag som kommer att prestera bäst i
den tävling till vilken uttagningen sker
Emellertid uppfyller den uttagningsmetod som används i många länder inte alls detta syfte. Det finns alltså även andra möjliga syften. Det nästa möjliga syfte som lätt kommer i tankarna är:
Syfte 2: att välja det
lag som i det långa loppet ger oss de bästa resultaten i de tävlingar
som är i blickpunkten.
De tävlingar som är i blickpunkten tror jag vi alla är överens om, det är EM, VM och OS. Inte NM eller tävlingar av typ Forbo.
Är vi beredda att offra lite av årets framgångar för att få ett bättre lag i kommande turneringar? Detta är frågan och svaret är inte givet. Men det finns även ett tredje syfte:
Syfte 3: att ge spelarna chans att tjäna pengar
Vad har detta med saken att göra? Rätt så mycket, kommer det att visa sig när vi studerar vissa andra länders uttagningsmetoder.
Har ni gjort ert val? Vilket eller vilka syften ska uttagningen uppfylla?
Det är nu dags att inventera vilka metoder det finns som kan tänkas uppfylla dessa syften. Det visar sig att det egentligen bara finns två kandidater, samt blandningar av dessa.
En metod som ofta används är att ha en uttagningstävling (UT). De i tävlingen främst placerade är automatiskt kvalificerade till landslaget.
Tävlingen kan vara lång eller kort, ha mer eller mindre inslag av utländska spelare, vara mer eller mindre elitorienterad. Alla är förstås överens om att det är bättre om tävlingen är lång, om den är mer elitorienterad och innehåller stora inslag av utländska spelare. I praktiken så är resurserna begränsade: såväl arrangörens pengar som tid och pengar hos spelarna.
Beträffande en sak kan man dock göra sitt fria val och det är om tävlingen ska spelas i lag eller parform. Vi kommer att återkomma till den frågan.
Denna metod används i en mängd länder, däribland två av de riktigt stora förbunden, nämligen USA (lagform) och Frankrike (parform normalt sett men i lagform år 2001).
Den andra metoden är att ha en eller flera människor som väljer helt fritt vilka som ska spela i landslaget.
Ingenting hindrar förstås MV att anordna speciella tävlingar som tar sikte på just uttagningen till landslaget utan att för den skull MV är bunden av resultatet i tävlingarna. I Sverige har vi våra observationstävlingar som har det tvåfaldiga syftet
· att ge spelarna en extra chans till träning mot bra motstånd
· att ge kaptenen ytterligare tillfällen till att mäta och studera spelarna
Faran med en MV är att denne inte är tillräckligt duktig för sin uppgift. Han eller hon väljer kanske helt enkelt fel manskap. Om de som väljer MV anser att så skett får de överväga att byta ut MV. Om man ser tillbaka på hur det varit i Sverige tror jag att alla kaptener under de senaste 20 åren åtminstone haft 2 av de säg 4-5 bästa paren i landet med i truppen och ofta har det varit 3 av de 4 bästa. Ett rätt gott facit som UT i genomsnitt inte är i närheten av. I fortsättningen kommer jag att förutsätta att MV är tillräckligt duktig för sin uppgift. Naturligtvis kommer somliga MV inte att vara perfekta men större avvikelser lär inträffa så pass sällan att de inte rubbar helhetsbilden av en MV. En MV kommer att välja det bästa eller nästan bästa laget.
Det är den metod de nordiska länderna använt sig av under en längre tid. I Sverige har vi haft den metoden de senaste 25-30 åren. Även Italien brukar använda sig av denna metod.
Mycket ofta förekommer en blandning av UT och MV. Dvs, MV anordnar en slags UT där han på förhand förbinder sig att i vald utsträckning följa resultatet i UT.
MV (eller den som väljer MV, t.ex. förbundet) kan bestämma att t.ex. ettan och tvåan i UT är uttagna men att MV därefter får välja tredje paret mellan paren som placerade sig som nr 3-6. Eller att MV får välja tredjeparet fritt. Eller att bara segraren är direktuttagen. Eller att bara segraren är direktuttagen men bara om han vinner med mer än X% före tvåan. Eller att man har uttagning i fyrmannalagsform och att vinnande lag automatiskt är uttaget men att en MV sedan väljer tredjeparet fritt ur t.ex. finalförlorarnas lag.
Antalet varianter är förstås närmast oändliga. Beroende på upplägg kan dessa hybridformer komma att ligga väldigt nära såväl UT som MV och i själva verket har vi således inte enbart två diametralt motsatta principer att välja mellan utan vi har en glidande skala mellan UT och MV där vi kan placera oss var som helst mellan ytterpunkterna.
Denna variant är populär i många länder, t.ex. Polen.
Vi ska nu titta lite närmare på två av de länder som under de senaste 10 åren haft de största framgångarna och som båda använder sig av UT och se på sambandet mellan bra lag och bra resultat.
I Frankrike har man så länge jag känner till använt sig av UT. Man spelar en lång tävling i parform med fyrmannaberäkning där de som sammanlagt är bäst tas ut till landslaget. Vissa år tror jag att en MV haft rätt att välja tredjeparet lite friare. (Som jag påpekat ovan spelade de UT i lagform år 2001).
Frankrike vann OS 1996 och VM 1997 och ansågs efter detta vara världens bästa nation eller nästintill i alla fall. Vid VM 97 hade de ett på pappret riktigt bra lag och vid OS 96 ett rätt bra lag. ”Bra lag” är förstås en subjektiv bedömning av mig men jag tror de flesta håller med mig i denna bedömning.
Vid flera tillfällen har däremot uttagningarna resulterat i lag som på förhand sett mindre starka ut. Så var fallet efter de stora segrarna 96/97. Inför EM på Malta 1999 kunde t.ex. vi i det svenska laget konstatera att de regerande världsmästarna i Bermuda Bowl nog knappast skulle han någon större chans i EM. Mycket riktigt kom de utanför pallen och vid den efterföljande Bermuda Bowl på Bermuda gick laget inte ens vidare till kvartsfinal. Nesligt.
Uttagningarna till OS 2000 gick likaså åt skogen även om Chemla var tillbaka i laget den gången. Chemla hördes förresten beskriva sitt lag så här i Maastricht: “Det här laget förtjänar inte att ha någon framgång, det är för dåligt”. Det gick åt pipan för dem igen.
Det finns ingen som tvivlar på att när Frankrike ställer upp med sina bästa par så är de med i tätstriden.
I USA använder man också UT. De bäst placerade lagen i det gångna årets tävlingar är kvalificerade till att delta i UT. Beroende på hur framgångsrika de varit blir de seedade till olika omgångar i gruppspelet eller ända till kvarts- eller semifinal. Reglerna skiljer sig lite år från år men grundkonceptet är detsamma.
Om jag vore amerikan och betänkte hur pass skickliga i bridge de är och hur pass stor bredd de har så skulle jag förvänta mig att deras lag gick till final i varje OS och varje VM. Gick de inte ens till semifinal skulle jag betrakta det som en ren katastrof.
Så här ser deras uppställningar ut i mästerskapen de senaste 10 åren. Hur tror ni det gick för dessa lag?
1991 USA1 Meckstroth-Rodwell, Barr-Stengel, Miller-Sontag
USA2 Bramley-Feldman, Weinstein-Stewart, Ornstein-Ferro
1992 USA Mecktroth-Rodwell, Hamman-Wolff, Rosenberg-Deutsch
1993 USA1 Ekeblad-Suckonek, Levin-Weichsel, Becker-Rubin
USA2 Berkowitz-Cohen, Bergen-Rodwell, Russel-Lev
1995 USA2 Goldman-Soloway,
Lair-Passel, Cayne-Burger
USA1 Meckstroth-Rodwell, Hamman-Wolff, Nickell-Freeman
1996 USA Robbins-Goldfein,
Garner-Oest, Cohler-Caravelli
1997 USA1 Meckstroth-Rodwell,
Hamman-Wolff, Nickell-Freeman
USA2 Martel-Stansby, Rosenberg-Zia, Deutsch-Soloway
1999 USA1 Meckstroth-Rodwell, Hamman-Soloway, Nickell-Freeman
USA2 Martel-Stansby, Rosenberg-Zia, Silverman-Wolfson
2000 USA Cohen-Berkowitz, Garner-Weinstein, Jacobs-Katz
Om ni vill ha lite hjälp så kan jag säga att mot bakgrund av resultaten under 80-talet tror jag man kan säga att USA:s bästa par vid ingången av 90-talet var Hamman-Wolff, Meckstroth-Rodwell och Martel-Stansby. Det är ingen slump att när Nick Nickell en gång i början av 90-talet frågade sin vän Dick Freeman vilka som var bäst i USA så svarade Dick de fyra förstnämnda, varpå Nick, som är en rik man, svarade ”Då tar vi dem”. Mot slutet av 90-talet räknades förstås Zia-Rosenberg till de allra bästa och Cohen-Berkowitz samt Garner-Weinstein ansågs inte mycket sämre.
Så här gick det:
1991 Båda lagen utslagna i kvartsfinal.
1992 Guld
1993 Holland slog ut USA1 i kvarten och USA2 i semi
1995 Guld till USA2, USA1 utslaget i gruppspelet
1996 Utslaget i gruppspelet
1997 USA1 silver. USA2 utslaget av USA1 i semi.
1999 USA1 guld. USA2 utslaget av USA1 i semi.
2000 Förlust i semi mot Polen
Ser ni sambandet? Den är i det närmaste 100-procentig. Bra lag – bra resultat, dåligt lag – dåligt resultat.
USA:s lag i Maastricht nådde längre än vad jag trott. Men de fick det lätt i kvartsfinalen där de egentligen skulle ha mött oss (om vi inte blivit utsatta för justitiemord), mot vilka de hade en förkrossande minustatistik (om vi nu får gå på hur ungefär det laget gått mot Magnus Lindkvist och Peter Fredin de senaste fyra mötena dem emellan), utan istället fick möta ett gäng glada österikiska amatörer som tågade hem från Appeals Committee mötet halv tre på natten innan kvartsfinalen spelades.
Denna egenhet hos amerikanerna att ha UT som är helt avgörande återfinnner man f.ö. inom andra sporter, t.ex. friidrott. För det första har man en UT några månader innan VM/OS vilket tvingar idrottsmännen till en tidig formtopp, vilket kan vara värt att notera för att förstå hur långt amerikanerna är beredda att gå, men som inte har med vår diskussion att göra. Sedan går man helt och hållet på resultatet i UT. För några år sedan var t.ex. Dan O’Brien världsbäst i 10-kamp. I UT inför ett VM/OS (Barcelona?) så misslyckades han emellertid i stav och fick inget resultat alls i den grenen och halkade ned i prislistan. Han fick inte vara med i mästerskapet trots att alla visste att han var bäst.
När man talar med amerikaner om detta märker man tydligt att de absolut inte kan acceptera MV utan att UT är den enda möjligheten. Att ha MV är emot deras nationalkaraktär tror jag man kan säga. Redan i Declaration of Independence skrev de in att en av människans oförytterliga rättigheter är strävan efter lycka. Dvs ingen annan ska bestämma över den enskilde, hon ska ska själv få forma sitt liv. Inom den historiska vetenskapen brukar man tala om begreppet ”the frontier”, dvs gränsen, gränsen mot Väst som ständigt sköts allt längre bort och att livet vid gränsen formade generation efter generation av amerikaner och hjälpte till att skapa den amerikanska nationalkaraktären. Vid gränsen fanns ingen lag och ingen överhöghet. Där skapade verkligen var människa sin egen framtid.
En gång diskuterade jag dessa frågor med en högt respekterad nordamerikan. Han sade ungefär så här: ”Man kan inte ha en MV. I så fall skulle ju Hamman-Wolff, Stansby-Martel och Meckstroth-Rodwell bli valda varje år...”. Tur, sade jag för mig själv, hade ni det laget skulle det inte bli många guldmedaljer över för oss andra att slåss om. Uppenbarligen var detta inte den slutsats han drog.
Denna liberala amerikanska attityd, som förvisso är grunden för marknadsliberalismens seger över de statsstyrda systemen, ter sig mycket bra i teorin men som vi såg ovan av USA:s resultat i VM/OS kan den få förskräckliga följder på kort sikt.
Vi har således tre metoder och tre syften. Vi kan nu analysera hur vardera metoden uppfyller de olika syftena. Vi kommer därvid bortse från hybridmetoden. Eftersom denna inte är fix till sin form utan kan vara såväl nästan ”MV” som nästan ”UT” är den omöjlig att analysera på ett enkelt sätt.
Detta är mycket enkelt. MV leder alltid till att vi har bästa eller nästan bästa laget medan UT bara gör det ibland.
Denna fråga är mer komplicerad.
Om man har en UT så ger man ”alla” chansen. Fler par kommer att känna att de har en rejäl chans att ta en plats i landslaget. Spelarna förväntas resonera ”Det gäller ju bara att råka vinna den där UT så kommer jag i landslaget”. Därmed kommer fler spelare satsa på att utveckla sig själva. Detta är förstås av godo i det långa loppet.
En invändning blir dock att om man hela tiden fortsätter med UT blir utbytet inte så stort. Vart och vartannat år kommer det att i all evighet att bli sämre lag än vad det annars kunde ha blivit. Förespråkarna får här hoppas på att det rent allmänt sker en förbättring av standarden som kompensation.
Hur påverkas spelarna av om de på förhand ”vet” att de kommer att bli uttagna, vilket i större utsräckning är fallet med MV än med UT. De blir kanske mer motiverade att förbättra sig eftersom de ”vet” att de kommer att bli uttagna och därför vet att de har något ”nästan säkert” att kämpa för. Men, man kan förvisso även tänka sig en motsatt effekt i de fall dessa spelare är lata - vilket många bridgeelitspelare är, det har jag mycket tydligt erfarit under min tid som kapten.
UT för att gynna målet på lång sikt passar förstås bäst i de tider då man har en bred topp, det spelar då mindre roll vilka som blir uttagna. Emellertid är det sällan man har en bred topp, det normala är att man har en smal topp. Har man en bred topp kan man vara rätt säker på att man i själva verket inte har något bra lag alls. Att man helt plötsligt skulle ha fått 10 riktigt bra par istället för 4-5 är osannolikt, vad som inträffat är tvärtom normalt sett att topp-paren tappat i kapacitet och en nivellering därmed skett. Sverige t.ex. har nog aldrig haft 10 par som alla skulle ha fört vårt land till en framskjuten placering i ett mästerskap. Nej, det är när man har några få par som är överlägsna på hemmaplan som kan man se ljust på framtiden. Men faktum kvarstår, har man en bred topp finns det mer som talar för en UT. Men om man som t.ex. Norge har en överlägsen spelare, Geir Helgemo, är det förstås rent snurrigt att sätta hans plats i landslaget på spel i en UT.
Framgångar leder till framgångar brukar man säga. Det skulle tala för att om man får framgångar i början (vilket man får tidigare med MV) så leder de automatiskt till fler framgångar även längre fram i tiden vilket således talar för MV. Det har att göra med att folk gärna ägnar sig åt sporter där Sverige har framgångar och som det är uppståndelse kring. Det senare kanske det inte blir så mycket bara för att Sverige vinner ett EM i bridge.
Bilden är således otydlig. Med tanke på den mängd nya bra spelare som kommer fram även i länder som använder sig av MV är det svårt att peka på något statistiskt bevis för att ”långa loppet”-syftet skulle gynnas av en UT, men det förefaller trots allt troligt att så skulle vara fallet i någon utsträckning. Helt klart är att det finns vissa spelare som satsar hårdare om man använder sig av UT. Frågan är om detta uppvägs av de andra faktorer jag nämnt ovan och som talar för att MV är bäst även i det långa loppet. Det går inte att nå en entydig slutsats utan det blir till stor del en fråga om tyckande.
Jag vill dock avsluta med att betona ett av de ovan nämnda förhållandena. Om man har UT för att i långa loppet gynna landslagens insatser i mästerskapen är det mycket tvivelaktigt om man uppfyller detta syfte om man år efter år fortsätter att ”offra” sitt bästa lag och istället släpper fram de genom en UT lite slumpmässigt utvalda lagen. USA utgör en mycket god illustration till detta.
I de amerikanska uttagningarna spelar man med lag och därmed kan sponsorer slinka in. I USA har nästan alla lag som ställer upp i UT en sponsor och många dollar hamnar i fickorna hos proffsen ty dessa rika amatörer tycker naturligtvis att det är fantastiskt roligt och spännande att få vara med och spela mot de bästa och kanske kvala in till VM/OS och som yttersta moroten t.o.m. kunna vinna dessa. De stora pengar det rör sig om möjliggör för några fler av de bästa amerikanerna att vara just proffs och att de därmed på heltid kan ägna sig åt bridgen, de behöver inte arbeta på vanligt sätt för sin försörjning utan kan spela bridge ”hela dagarna”. Observera uttrycket ”några fler”. Tjäna pengar på att spela bridge med sponsorer skulle många göra även utan UT.
Att spela med och mot sponsorer är däremot inte lika utvecklande som att spela mot jämlikar eller övermän. Den positiva effekt som kan uppstå genom att några fler har råd att bli proffs kan således motverkas.
UT med lagform gynnar verkligen detta syfte. UT i parform är däremot i det närmaste lika dåligt som MV för detta syfte. Det lär i praktiken inte inträffa att en sponsor lyckas kvala vidare från en UT i parform, det skulle vara en mycket kort sådan.
Det kan i detta sammanhang, vilket är det enda där UT med lagform har en fördel, vara lämpligt att säga lite mer om UT i lagform.
Lagformen är rent generellt sämre än parformen eftersom den leder till att lite sämre par kan dölja sig bakom lite bättre. Redan Tore Sandgren myntade uttrycket att det bästa laget i landet inte är detsamma som landets bästa lag. Jag tror t.ex. att USA knappast någonsin sänt sitt bästa lag till VM/OS, fastän de hade UT i parform på 60-talet. Möjligen kan något av de lag som vann Bermuda Bowl i början av femtiotalet göra anspråk på att ha varit bäst.
Ibland sägs att det är först om man har uttagning i lagform som det blir ”riktig bridge”. Ett uttalande som är taget rakt ut ur luften. Par-UT med fyrmannaberäkning kommer mycket nära vanlig fyrmanna. Det finns inga matematiska bevis för motsatsen och med den numer endast svaga logaritmiska effekten i VP-skalan är det endast i undantagsfall (t.ex. alldeles mot slutet av cupmatcher och kvaltävlingar) som det finns någon anledning för spelare att fundera på läget i matchen eller vad som försigår vid andra bordet.
Ett annat skäl som brukar nämnas är lagandan. Laganda är förvisso viktigt men den får och bör man försöka skapa på annat sätt. Vilket också årligen görs i sporter som fotboll, handboll eller ishockey. Det är ingen omöjlighet. Det är däremot en omöjlighet att få en sponsor, för att nu vara riktigt tydlig, att med lite träning spela som en mästare. Ett sätt att stimulera laganda är att anordna träffar för landslagstruppen där de kan umgås under trevliga former. I den svenska landslagstruppen har vi anordnat ett par sådana ”träningsläger” de senaste åren. Ett annat sätt är att se till att olika par kombineras ihop olika gånger och sänds ut att representera ihop i lagtävlingar av typ Forbo och Bonn.
Tänk om svenska fotbollslandslaget skulle tas ut på så sätt att segrarna i Allsvenskan ograverat fick dra på sig landslagströjorna! Men det är faktiskt vad UT i lagform kan jämföras med. Naturligtvis kan det vara så att de bästa paren slår sig samman och då är ingen skada skedd, så länge de har den tur som oftast krävs för att vinna UT...
Beträffande hybridformerna kan vi som ovan sagts inte säga något säkert utan att specificera vilken blandning vi avser.
Det är inte alls omöjligt att t.ex. MV med ett litet inslag av UT är den bästa kompromissen. Men eftersom det här blir fråga om löst tyckande så avstår jag från att spekulera i ämnet.
Det är tänkbart att blanda in även andra syften. T.ex. kan man anse att man ska ta ut det laget som leder till den största medlemstillströmningen i det egna förbundet. Det sammanfaller förmodligen med syfte 1/2.
Alla andra syften är förmodligen perifera, i alla fall kan jag inte komma på några fler tunga syften.
En UT mäter hur bra man är att spela just en sådan tävling som den UT är. Mot de motståndare och med det antalet brickor och mot de i den tävlingen förekommande systemen.
Emellertid är mästerskapet inte samma sak som en UT på hemmplan. En mängd faktorer som avgör ett lags spelstyrka kan en MV ta hänsyn till medan en UT är s.a.s. döv inför dem. Jag ska räkna upp några av de viktigaste.
· Hur är parets förmåga att prestera mot internationellt motstånd jämfört med mot inhemskt?
· Har de förmågan att lyfta sig när det gäller något riktigt stort eller blir de tvärtom skakis?
· Hur är deras lagandeegegenskaper?
· Passar par X ihop med par Y eller kanske de mår bättre om de som lagkamrater får par Z?
· Hur klarar paret två veckors intensivt spel jämfört med längden på en UT?
Andra faktorer har med att göra med sådana egenskaper som en UT inte är döv för, dvs som sätts på prov även i en UT men det är inte säkert vilket uppmätt värde som är bra och av resultatlistan framgår inte var egenskap för sig utan det hela är hopgrötat?
Om vi tänker oss att vi har två jämnbra par så kan de vara t.ex. olika bra mot bra motståndare. Om det ena paret är väldigt bra mot dåliga par (de är s.k. fårklippare eller ”likslaktare”) så följer därav att de i jämfört med det andra paret måste vara sämre mot bättre motstånd. Vi förutsatte ju att paren var totalt sett jämngoda. Det finns inget som säger att vi ska välja det ena paret framför det andra, helst skulle vi förstås vilja ha med båda paren, eller hur? Det finns fler sådana faktorer.
· Mot par med konstiga respektive enkla system
· Mot snabba respektive långsamma spelare
· Mot trevliga respektive otrevliga spelare?
· Har paret hög eller låg impomsättning?
Sanningen är förstås den att ett idealt lag innehåller par som är bra på lite olika saker, så att man i de matcher där man tycker dessa faktorer spelar roll har par till förfogande som är bra just mot den typ av spelare som man ska möta eller som passar för just den matchen som vi just ska spela.
Anta att man har tre par som alla får spasmer om de ska in och möta ett av världens bästa par eller att de ska möta ett par med ett konstigt s.k. HUM-system. Eller anta att alla tre paren är mycket aggressiva och omsätter en massa imp och att vi leder med 40 imp när det är 16 brickor kvar av en cupmatch. Vill man inte då ta in ett par stadiga gossar som håller sig i mittfåran? Skulle man till fotbollslandslaget vilja ta ut 11 forwards?
Men, alla dessa faktorer och var för sig kan en MV ta hänsyn till. Men en ren UT kan det inte.
Om man alldeles nödvändigt vill undvika en MV kan man fundera på om man inte kunde göra ett dataprogram som man matar in en massa fakta i och ut kommer vilka tre par som man ska välja. Det skulle ju innebära ett slags objektiviserande av uttagningen, bl.a slipper den typ av misstag som en MV kan göra när han omedvetet ser ljusare än vad som är rättvist på vissa par och mörkare på andra. Det är möjligt att man kan konstruera ett sådant program men jag tror inte vi kommer att få se ett sådant inom överskådlig tid. Det vore intressant att se någon försöka. Det stora problemet är att fastställa parametrarna, själva kodningen är nog mer trivial.
Det kan passa bra att avsluta med ett exempel från verkliga livet.
Säsongen 1997-98 såg ett nytt par i Sverige, Magnus Lindkvist – Peter Fredin. Under hösten -97 och vintern -98 spelade de mycket bra och det var somliga som på grundval av detta, tidigare framgångar för spelarna i andra par, utvecklingskurvor etc, drog slutsatsen att detta inte bara var Sveriges bästa par utan t.o.m. ett världspar i vardande. Men andra ansåg att man inte kunde klassa dem som så starka än ty deras resultat så här långt gav inte tillräcklig grund för en sådan slutsats, vilket i och för sig var sant. Emellertid, mindre än sex månader senare hade de inte bara slutat högst upp på den svenska landslagsrankingen, de hade också erövrat bronsmedaljer vid EM Par, VM par och VM lag (Rosenblum). Hela världen hade sett ett nytt världspar födas.
Av detta och vad som sagts ovan i avsnitt 6 om vad som mäts i tävlingar lär vi oss att en bra uttagningsmetod (vare sig det är en MV, en UT eller en dator) inte bara behöver vara bra i matematik. Det handlar inte bara om att addera resultat från en del tävlingar. Det krävs något mer, något som innebär att man även förmår ta med i bilden sådant som egentligen inte låter sig vägas på ett enkelt sätt, att man sedan ser in i framtiden, samt slutligen har modet att därefter följa sin övertygelse.